Att maximera resan

Nu har jag arbetat som konsult i ett halvår och det har varit fantastiskt roligt, lite läskigt och utmanande på precis rätt nivå. Att jobba som konsult i min roll innebär ganska mycket resande och till en början tyckte jag att det i sig var väldigt roligt. Med risk för att låta klyschig så blev resan lite av ett eget mål med möjlighet att skriva rapporter, se en tv-serie, tid för eftertanke och reflektion och ibland kvalitativt strategiarbete. Efter ett visst antal resor insåg jag dock att mitt tålamod att resa tillsammans med skrikande barn, tjattrande tonåringar eller vinfryntliga fruntimmer vacklade. Att resa alltför tidigt på morgonen och tvinga sitta och nypa sig i armen för att behålla fokus i kundmötena efter lunch var inte heller hållbart under någon längre tid, och magen mådde inte särskilt bra av åtta koppar kaffe per dag.

Nej, här gällde det att raskt effektivisera resandet. Jag hittade några favorithotell som ofta hade lediga rum med kort varsel, listade ut var de bästa sittplatserna på flyg och tåg fanns, hittade avskilda vrår för snabb återkoppling på mail och telefon under restiden, och memorerade snabbaste vägen till och från företagens kontor i diverse städer. Och någonstans då, när flytet infunnit sig, när alla bonuskort uppgraderats till silvernivå, när handbagaget alltid var redo med rätt innehåll i necessären och ett rent ombyte redan var nedlagt, ungefär då avtog det veckovisa resandet. Plötsligt gick det tre hela veckor mellan resorna och det var då jag tappade mitt flow. Det var då mitt resvana IT-jag och mitt lite mer avslappnade fritidsjag krockade med varandra. För när det blev dags att resa räknade mitt IT-jag med att allt låg kvar i det packade handbagaget och därför lades endast träningskläder, extra skor och ytterligare ett ombyte ner. Mitt IT-jag blev därmed inte särskilt glad när upptäckten att det varken fanns linsvätska, hårborste eller telefonladdare i väskan gjordes först vid läggdags. Mitt IT-jag surade lite och tröstade sig sedan med att gå och lägga sig i tidernas absolut skönaste hotellsäng.

IT-konsulten

Det har gått ett tag sedan jag skrev något här och det beror mest på att jag har haft idétorka. Natt har blivit dag, ekorrhjulet har snurrat och mitt vokabulär har känts tunt. Men så plötsligt blev det fart på hjärnan igen och det sammanföll inte helt märkligt med att jag fick nytt jobb. Från att ha gjort ungefär samma sak i sju år, haft todo-listor längre än skägget på random hipster, tjatat på, jag menar påmint, teammedlemmar tills jag var blå i ansiktet, rapporterat, analyserat, granskat, testat och levererat, så ska jag nu göra något annat.

Jag ska vara IT-konsult. Det är jättemärkligt. En IT-konsult har för korta kostymbyxor, mossig tröja och en ryggsäck med företagets logotyp på. Han (ja det är alltid en han) bär vita tubsockor i sina seglarskor eller möjligen gympadojor från -87. Hans hår är alltid lite för långt men hans ungdomliga hy är renrakad. Han säger saker som “Jag måste installera SQL-databasen på servern innan kunden kan testa systemflödet“, och han fnyser lite när han skrattar. OM han skrattar, det är nämligen väldigt svårt att få en IT-konsult att skratta. Eller att konversera överhuvudtaget. Om man får honom att konversera så rör sig ämnet främst kring systemutveckling, eller möjligtvis nyheterna för han brukar generellt sätt vara duktig på att läsa dagstidniningen när han äter sin ostmacka och dricker sitt svarta kaffe på morgonkvisten, såvida inte Microsoft har släppt en ny produkt för då har han fullt fokus på den. IT-konsulten tar sitt samhällsansvar, pantar burkar och cyklar till jobbet. Lunchlådan har han på pakethållaren om den inte får plats i ryggsäcken, och han bär alltid, alltid cykelhjälm.

Det här är nu min framtid, jag kommer bli tvungen att sy upp alla byxor och investera i en ordentlig Fjällrävenryggsäck. Klackskorna får läggas på hyllan och jag får stå och träna framför spegeln tills jag hittar den rätta, lite bistra minen. Mindre tid måste ägnas åt Orange Is the New Black och The Americans och jag ska genast ansöka om en prenumeration av lämplig rikstäckande dagstidning.  Ja, så får det bli helt enkelt för från och med nu är jag IT-konsult.

Cross cultural communication

När jag läste på högskolan ingick cross cultural communication, dvs. kommunikation över gränser, som ämne i flera av mina kurser och jag tyckte att det var fantastiskt spännande att lära mig hur man ska tänka när man gör affärer i Japan eller USA. Ett klassiskt exempel är att japaner alltid säger det viktigaste sist, medan amerikaner helst vill komma till saken snabbare. Så när en amerikan säger till en japan ”see you later” så förväntar sig japanen att de två absolut ska träffas senare, och amerikanen som mest använde ”see you later” som ett uttryckssätt för att de kommer höras igen kommer inte alls förstå varför japanen vid nästa träff tycker att amerikanen är en oartig och bufflig typ som inte hört av sig som han lovat.

Den här typen av skillnad i kommunikation måste såklart inte vara mellan personer från olika kulturer, det kan vara personer som angriper ett problem på olika sätt, det kan vara mellan en man och en kvinna som utgår ifrån olika värden, eller mellan en kreatör och en projektledare som fokuserar på olika saker. Fastän detta var mitt favoritämne och jag är helt medveten om att dessa kulturella skillnader finns, så är det hemskt svårt att applicera i vardagen. Jag är en projektledare och todo-listor är mitt största verktyg. I mitt yrke arbetar jag med kreatörer som vill veta vad förväntningarna är, men som absolut inte vill detaljstyras. Jag når därför bäst resultat om jag inte ger dem alltför strama tyglar.

Därför borde jag veta bättre än att lämna en todo-lista till min kreative sambo, men ibland är det omöjligt att låta bli och då gäller det att linda in kommunikationen i socker. Häromdagen var just en sådan dag när han och jag hade massor av gemensamma beröringspunkter och jag lämnade därför en rekommendation på köksbordet kring hur han skulle kunna få allt gjort på den begränsade tid som fanns att tillgå. Den såg ut så här:

annso_todos

Naturligtvis var jag lite orolig över hur han skulle ta detta strama arbetsredskap (som var en hel A4-sida långt) och jag bestämde mig därför för att följa upp listan med ett vänligt sms där jag kände av läget lite. Jag tror att sms-kommunikationen som då uppstod sätter fingret precis på det jag försöker säga med detta inlägg!ariel_annso_2

30 juli, farväl Italien

Efter frukost tar vi båten över vattnet och strosar runt kring Arsenalen. Vi kliver in i de vackra lokalerna och Linda inspekterar just fönstren när vi hör “Buon giorno” från en manlig röst. “ja, hej hej” svarar vi. “Buon GIORNO” säger rösten som sitter på en man i uniform. “Are you closed?” frågar jag. “Ja, vi har stängt för vi är en militärbas” svarar mannen skarpt. “Ops, sorry” svarar vi, ilar snabbt ut därifrån och tackar vår lyckliga stjärna för att vi inte hann fota något därinne.

25_Venedig

Vi njuter av sista dagen, vandrar runt bland Venedigs vackra gator och shoppar upp de sista pengarna.

24_Venedig

På kvällen sliter vi med att fördela vikten i vår packning och tvingas offra en flaska bubbel, två klänningar och allehanda småflaskor med skönhetsprodukter. Sedan avslutar vi med finmiddag på en restaurang vid vattnet där maten är fantastisk, servitören luktar sprit och är katastrofalt urusel men ändå kräver 12% i serveringsavgift. Så kan det vara i Italien.

26_Venedig

29 juli, med tren Italia till Venedig

Det är dags att ta farväl av bergen och vi kliver upp i ottan för att resa till Venedig via Verona. Vi har bokat ett vandrarhem här och hittar en mer än krånglig vägbeskrivning dit. Över vattnet ska vi och båt är enda sättet. Som packade sillar med tusen andra turister står vi på båttaxin och det är inte helt behagligt.

21a_Venedig

Färden går vidare till fots över broar och genom gränder och vi släpar på vårt bagage tills vi är varma och svettiga. Vi hittar fram till slut och det visar sig vara ett studenthem som fungerar som vandrarhem över sommaren.Vi checkar in och ska ta en snabbdusch och byta om för att gå ut och äta lunch. Då visar det sig att Lindas väska har gått i baklås och hur mycket vi än kämpar får vi inte upp den. Efter lite googlande och ett antal svordomar kan vi konstatera att TSA-lås är helt inbrottssäkra. Smyckestillverkaren Linda fastställer frustrerat att det måste gå att bända upp låsanläggningen och hon får fatt i både skrivmejsel och skiftnyckel och snart nog är väskan öppnad!

20_Venedig

Vi ber lunchservitören om rekommendationer för sightseeing, shopping och mat i Venedig och får ett perfekt utgångsläge för att göra Venedig på 30h. Han pekar ut det viktigaste och avslutar med att det bästa vi kan göra är att bara gå vilse på gatorna, och efter ett besök på Marcusplatsen och Rialtobron lyckas vi alldeles utmärkt med just det.
22_Venedig

Efter en tidig morgon, lång resa och en eftermiddags spatserande känns hämtpizza och finvin som en utmärkt kombination. Vi dricker Ripazzo ur platsmuggar på vandrarhemmet och börjar småprata med de andra resenärerna. Under kvällen möter vi två glada tyskar, och deras svenska vän som är uppvuxen i München, tre turkiska 20-åringar som njuter av att spela gitarr och sjunga tillsammans efter att ha tillbringat året isär i New York och Los Angeles, en fransos från Tulouse som bott i Lidköping ett år, och en sliten medelålders brittisk hippie som visar sig vara miljonär och lever på sin ciderodling i Sommersby. Folks åldrar kommer på tal och i skymningsljuset tror alla att vi är 23-24 år. Javisst svarar vi, det stämmer precis.

1 2 3 23  Scroll to top