I 30-års present fick jag en Espressobryggare av min syster med familj. Jag vet inte om det berodde på tur eller skicklighet, men hon hade valt ut en Lavazza, vilket jag föredrar framför Nespresso vilken dag som helst. En morgon i förra veckan hade jag äntligen en halvtimma över och därför bestämde jag mig för att det var dags för en rykande färsk premiärkopp, så med stor förväntan lyfte jag upp paketet på diskbänken och öppnade locket. Lavazza är ju ett Italienskt kaffemärke och i paketet fanns en medföljande svensk och engelsk manual kring hur jag beställer mer kaffe från Lavazza när proverna som jag fick med tagit slut. Jag lade dessa papper åt sidan och arbetade mig längre ner i kartongen. Espressobryggaren var förpackad i några olika delar och del för del lyftes upp och placerades på köksbordet för hopmontering. Det kändes logiskt att sätta samman delarna, fylla på bryggaren med vatten och låta maskinen sköljas igenom en gång innan jag började använda den, men när jag hittade orden ”premiere” och ”importante” och flera sidor text i den medföljande instruktionsmanualen som dessutom ackompanjerades av en hel hög med utropstecken och varningstrianglar. insåg jag att det nog var bäst att titta lite extra i denna manual –  som förstås endast fanns på italienska. Därför påbörjades ett omfattande arbete. Med hjälp av översättningsappen på iPhonen och Google Translate på datorn lyckades jag urskilja viktig information som ”vattenförsörjare”, ”ångproducerare” och meningen ”om du vill förlänga livstiden på din espressobryggare skall du vid första försöket, och därefter vid varje tillfälle som maskinen inte varit använd på ett tag, skölja igenom bryggaren med vatten.” Vid det här laget var min mage i princip redo för lunch, så därför tog jag saken i egna händer och gjorde mig en riktigt god late. Bra kvinna reder sig utan italienare, som jag brukar säga.

Jag firade nyligen den stora födelsedagen som markerar slutet på 20-talet. Jag kan ärligt säga att jag faktiskt inte har upplevt någon större åldersnoja, utan mer känt att jag bör ta bättre vara på åren och börja uppfylla drömmar. Krämporna efter 10 ungdomsår som fotbollsspelare har redan gjort sig påminda några gånger och det vore ju hemskt synd om jag stressar bort mina bästa år och sedan går med käpp vid 45 och ångrar att jag inte ”passade på” medan jag var ung och sorglös. Jag har därför både stora och spännande planer framför mig och det som skiljer 30 från 27 eller 28 är att jag nu känner mig mer mogen och modig, fast på ett annat sätt. Jag vågar fatta vuxna beslut, t.ex. känns det inte lika läskigt med tanken på ett husköp och en tvåmiljonersskuld på banken. Det känns heller inte alls lika jobbigt att säga ifrån till snoriga tonåringar eller att klaga på restaurang när mat och dryck inte lever upp till priset jag måste betala för dem. Och när jag fortfarande måste visa leg varje gång jag går på systemet så känns det helt okej att vara 30 – fastän det sista kanske mest beror på att jag har klippt lugg och man inte kan se mina begynnande rynkor i pannan.

Men så idag fick jag en liten, liten åldersknut i magen. Jag och några kollegor åt lunch på en inhemsk italiensk restaurang där kyparen som inte pratade varken svenska eller engelska tilltalade mig med Sigñora. Det är alltså vid 30 som man är ”fru” och inte längre ”fröken”. Aouch!

I helgen gjorde jag en snart 12-årig systerdotter mycket lycklig. Jag bokade nämligen en resa till Paris för henne och mig. En sådan handling kan ju uppfattas både som heroisk och galen, så låt mig berätta bakgrunden till denna händelse.

I somras var jag i Barcelona och köpte med mig souvenirer till alla tre systerdöttrarna. Jag berättade för dem om Spanien och att det är många som inte pratar engelska där så att man ofta blir tvungen att i alla fall försöka prata spanska. Jag berättade att spanska är ett väldigt bra språk att kunna eftersom det pratas av många människor i flera olika delar av världen. Systerdöttrarna lyssnade halvintresserat, vilket stressade mig – superspråknörden – en aning. Jag frågade min äldsta systerdotter, snart 12-åringen, vilket språk hon ska välja nästa år när hon börjar sjuan, och för henne lutade det åt franska. Franska är också spännande sa jag, det pratar man också i många länder, tycker du att det ska bli roligt att börja läsa ett språk till? ”Inte särskilt” var svaret jag fick. Inte SÄRSKILT? Jag insåg ganska snabbt att detta grundar sig i att hennes mamma säger sig vara ointresserad av språk, vilket egentligen inte är sant. Jag minns att när hennes mamma som 20-nånting arbetade inom Västergötlands äldrevård och allt som oftast kom hem med ett stort leende på läpparna för att hon och inte de andra vårdbiträdena minsann hade förstått när Göte Götesson 84, hade pratat om ”smecken”. Nog finns det ett glosintresse någonstans i henne, hon är ju trots allt sjuksköterska numera och har lärt sig alla sjukdomsnamnen på latin.

Fransk grammatik kommer dock aldrig att bli mammans favoritintresse och således kände jag att jag som 12-åringens fadder har ett ansvar att rycka in. Jag nämnde i förbifarten att vi ”kanske skulle åka till Frankrike någon gång då så hon, 12-åringen, kunde få lite känsla för varför det är bra att kunna franska”. Detta gick inte obemärkt förbi, nej sedan den dagen har jag ofta påmints om detta ”löfte” och i perioder har denna konversation till och med övertagit samtalen om varför jag inte hittills producerat en kusin till henne. Det kändes inte rätt att försöka bortförklara med någon lam ursäkt, så därför har jag nu bokat, och i juni bär det av. Jag måste bara plugga lite franskaglosor först!

Ibland när jag tränar innebandy får jag en vansinnig huvudvärk efteråt. Jag vet inte om jag spänner min nacke och axlar för mycket när jag springer för trots att jag stretchar och tänjer efteråt så blir jag ändå stel och öm. Jag minns att samma huvudvärk ofta slog till när jag spelat en beachvolleyturnering, så det måste ha något samband med högintensiv träning att göra.

Denna huvudvärk infann sig i tisdags kväll och tilltog under natten. Framåt småtimmarna fick jag konstatera att den inte skulle gå över av sig själv och jag gick därmed upp och tog ett par tabletter. En natt med huvudvärk brukar få mig att fundera över min livsstil och när jag stod och borstade tänderna nästa morgon, med grådiset tungt hängande utanför fönstret, började tankar om ett sabbatsår, eller kanske rent av – ett helt sabbatsliv – , på varmare breddgrader, med ett lugnare tempo att infinna sig. Kanske skulle jag ansluta mig till någon Buddistisk tro i Indien ett tag? Lyckligtvis är jag begåvad med ett analyserande huvud, och när jag fått mitt morgonkaffe innanför västen insåg jag att det inte skulle vara särskilt kompatibelt med min kvinnosyn. Jag diskuterade dock saken med en kollega, som liksom jag alltid går i emigreringstankar varje januari. Han konstaterade att det är det rationella jaget som orsakar min huvudvärk och att jag nog inte skulle förkasta alternativet Indien alltför snabbt. Han rekommenderade därför hinduismen framför buddismen. Hinduismen har fler gudinnor och han trodde nog att jag skulle hitta en förebild i Kali. Min kunskap inom hinduismen får erkännas vara något begränsad, så när jag slog upp Kali fick jag veta att hon är självständig och ofta aggressiv, men samtidigt även ömsint och kärleksfull. Japp, han hade rätt, jag skulle kunna hitta en förebild i henne. Då ska vi se var i Indien jag ska bo…

Min käre sambo håller ju just nu på med ett stort konstprojekt i Oslo och till sin hjälp har han ett antal praktikanter som bidrar med idéer, originalarbete, och projektledning. Jag har ännu inte träffat alla praktikanterna, men det verkar vara ett kompetent gäng med höga ambitioner. Idag skulle de alla träffas hemma hos oss efter skolan och sambon ville då gärna göra någon mat till dem så att de kunde komma direkt efter sista lektionen och stanna i några timmar utan att förgås av hunger. Själv hade jag tänkt gömma mig i en innebandyhall några kvarter därifrån.

Som vanligt hade sambon begränsat med tid och att ställa till med någon slags middagsbjudning blev för avancerat medan smörgåsar kändes för klent. Jag var på bästa-flickvännen-humör och erbjöd mig därför att ta över ansvaret för maten. Sambon blev både glad och tacksam och mailade ut till sina praktikanter att de var välkomna kl. 16.00 och att det skulle finnas mat. Strax kom det första svaret. ”Jag kommer, passar på att tala om att jag är vegetarian”. På något sätt var inte detta helt oväntat. I ett gäng med 7 konststudenter måste ju åtminstone någon vara vegetarian, annars lever de inte alls upp till mina fördomar. Sedan kom nästa svar ”jag äter inte kött, bara så du vet”. Okej, det var liksom redan planerat för så då gällde det att komma på ett vegetariskt alternativ. Någon slags spenat- eller broccolipaj borde faktiskt fungera rätt så bra. Då dök det tredje svaret upp ”Jag är allergisk mot kyckling, ägg och nötter”. Jaha, där sprack grönsakspaj-idéen eftersom den görs med äggstanning. Hm, tänka tänka… vegetariskt är ju inte riktigt min starkaste sida, kan jag göra någon pastasallad kanske? Och då kom dödsstöten ”jag är allergisk mot frukt (inklusive tomater), lök, vitlök, bönor och linser, kål och stark mat”.

Att på något sätt försöka laga till en måltid för vegetarianer utan frukt, lök bönor, linser eller någon slags smaksättning kändes spontant svårare än att bestiga Mount Everest. Jag konstaterade därför att det inte skulle bli en utan två rätter. Efter en stunds finurlande kom jag dock på att alternativet paj inte var helt dumt trots allt. Hon som var allergisk mot kyckling och ägg kunde ju äta bacon eller köttfärs och hon som var allergisk mot frukt kunde ju äta ägg. Valet föll därför på en broccoli- och ädelostpaj och en tacopaj. Jag insåg att jag skulle spendera en bra stund i köket och omsorgsfullt diska varje redskap innan det återanvändes för att eventuella köttrester inte skulle gå att återfinna i grönsakspajen. Dessutom behövde muskotnöten som skulle krydda broccolipajen hållas långt i från tacopajen då nötallergiker ofta är extremt känsliga. Kl. 22.00 igår var jag dock klar med allting och jag hoppas verkligen att de åt med god aptit.