IT-konsulten

Det har gått ett tag sedan jag skrev något här och det beror mest på att jag har haft idétorka. Natt har blivit dag, ekorrhjulet har snurrat och mitt vokabulär har känts tunt. Men så plötsligt blev det fart på hjärnan igen och det sammanföll inte helt märkligt med att jag fick nytt jobb. Från att ha gjort ungefär samma sak i sju år, haft todo-listor längre än skägget på random hipster, tjatat på, jag menar påmint, teammedlemmar tills jag var blå i ansiktet, rapporterat, analyserat, granskat, testat och levererat, så ska jag nu göra något annat.

Jag ska vara IT-konsult. Det är jättemärkligt. En IT-konsult har för korta kostymbyxor, mossig tröja och en ryggsäck med företagets logotyp på. Han (ja det är alltid en han) bär vita tubsockor i sina seglarskor eller möjligen gympadojor från -87. Hans hår är alltid lite för långt men hans ungdomliga hy är renrakad. Han säger saker som “Jag måste installera SQL-databasen på servern innan kunden kan testa systemflödet“, och han fnyser lite när han skrattar. OM han skrattar, det är nämligen väldigt svårt att få en IT-konsult att skratta. Eller att konversera överhuvudtaget. Om man får honom att konversera så rör sig ämnet främst kring systemutveckling, eller möjligtvis nyheterna för han brukar generellt sätt vara duktig på att läsa dagstidniningen när han äter sin ostmacka och dricker sitt svarta kaffe på morgonkvisten, såvida inte Microsoft har släppt en ny produkt för då har han fullt fokus på den. IT-konsulten tar sitt samhällsansvar, pantar burkar och cyklar till jobbet. Lunchlådan har han på pakethållaren om den inte får plats i ryggsäcken, och han bär alltid, alltid cykelhjälm.

Det här är nu min framtid, jag kommer bli tvungen att sy upp alla byxor och investera i en ordentlig Fjällrävenryggsäck. Klackskorna får läggas på hyllan och jag får stå och träna framför spegeln tills jag hittar den rätta, lite bistra minen. Mindre tid måste ägnas åt Orange Is the New Black och The Americans och jag ska genast ansöka om en prenumeration av lämplig rikstäckande dagstidning.  Ja, så får det bli helt enkelt för från och med nu är jag IT-konsult.

Cross cultural communication

När jag läste på högskolan ingick cross cultural communication, dvs. kommunikation över gränser, som ämne i flera av mina kurser och jag tyckte att det var fantastiskt spännande att lära mig hur man ska tänka när man gör affärer i Japan eller USA. Ett klassiskt exempel är att japaner alltid säger det viktigaste sist, medan amerikaner helst vill komma till saken snabbare. Så när en amerikan säger till en japan ”see you later” så förväntar sig japanen att de två absolut ska träffas senare, och amerikanen som mest använde ”see you later” som ett uttryckssätt för att de kommer höras igen kommer inte alls förstå varför japanen vid nästa träff tycker att amerikanen är en oartig och bufflig typ som inte hört av sig som han lovat.

Den här typen av skillnad i kommunikation måste såklart inte vara mellan personer från olika kulturer, det kan vara personer som angriper ett problem på olika sätt, det kan vara mellan en man och en kvinna som utgår ifrån olika värden, eller mellan en kreatör och en projektledare som fokuserar på olika saker. Fastän detta var mitt favoritämne och jag är helt medveten om att dessa kulturella skillnader finns, så är det hemskt svårt att applicera i vardagen. Jag är en projektledare och todo-listor är mitt största verktyg. I mitt yrke arbetar jag med kreatörer som vill veta vad förväntningarna är, men som absolut inte vill detaljstyras. Jag når därför bäst resultat om jag inte ger dem alltför strama tyglar.

Därför borde jag veta bättre än att lämna en todo-lista till min kreative sambo, men ibland är det omöjligt att låta bli och då gäller det att linda in kommunikationen i socker. Häromdagen var just en sådan dag när han och jag hade massor av gemensamma beröringspunkter och jag lämnade därför en rekommendation på köksbordet kring hur han skulle kunna få allt gjort på den begränsade tid som fanns att tillgå. Den såg ut så här:

annso_todos

Naturligtvis var jag lite orolig över hur han skulle ta detta strama arbetsredskap (som var en hel A4-sida långt) och jag bestämde mig därför för att följa upp listan med ett vänligt sms där jag kände av läget lite. Jag tror att sms-kommunikationen som då uppstod sätter fingret precis på det jag försöker säga med detta inlägg!ariel_annso_2

30 juli, farväl Italien

Efter frukost tar vi båten över vattnet och strosar runt kring Arsenalen. Vi kliver in i de vackra lokalerna och Linda inspekterar just fönstren när vi hör “Buon giorno” från en manlig röst. “ja, hej hej” svarar vi. “Buon GIORNO” säger rösten som sitter på en man i uniform. “Are you closed?” frågar jag. “Ja, vi har stängt för vi är en militärbas” svarar mannen skarpt. “Ops, sorry” svarar vi, ilar snabbt ut därifrån och tackar vår lyckliga stjärna för att vi inte hann fota något därinne.

25_Venedig

Vi njuter av sista dagen, vandrar runt bland Venedigs vackra gator och shoppar upp de sista pengarna.

24_Venedig

På kvällen sliter vi med att fördela vikten i vår packning och tvingas offra en flaska bubbel, två klänningar och allehanda småflaskor med skönhetsprodukter. Sedan avslutar vi med finmiddag på en restaurang vid vattnet där maten är fantastisk, servitören luktar sprit och är katastrofalt urusel men ändå kräver 12% i serveringsavgift. Så kan det vara i Italien.

26_Venedig

29 juli, med tren Italia till Venedig

Det är dags att ta farväl av bergen och vi kliver upp i ottan för att resa till Venedig via Verona. Vi har bokat ett vandrarhem här och hittar en mer än krånglig vägbeskrivning dit. Över vattnet ska vi och båt är enda sättet. Som packade sillar med tusen andra turister står vi på båttaxin och det är inte helt behagligt.

21a_Venedig

Färden går vidare till fots över broar och genom gränder och vi släpar på vårt bagage tills vi är varma och svettiga. Vi hittar fram till slut och det visar sig vara ett studenthem som fungerar som vandrarhem över sommaren.Vi checkar in och ska ta en snabbdusch och byta om för att gå ut och äta lunch. Då visar det sig att Lindas väska har gått i baklås och hur mycket vi än kämpar får vi inte upp den. Efter lite googlande och ett antal svordomar kan vi konstatera att TSA-lås är helt inbrottssäkra. Smyckestillverkaren Linda fastställer frustrerat att det måste gå att bända upp låsanläggningen och hon får fatt i både skrivmejsel och skiftnyckel och snart nog är väskan öppnad!

20_Venedig

Vi ber lunchservitören om rekommendationer för sightseeing, shopping och mat i Venedig och får ett perfekt utgångsläge för att göra Venedig på 30h. Han pekar ut det viktigaste och avslutar med att det bästa vi kan göra är att bara gå vilse på gatorna, och efter ett besök på Marcusplatsen och Rialtobron lyckas vi alldeles utmärkt med just det.
22_Venedig

Efter en tidig morgon, lång resa och en eftermiddags spatserande känns hämtpizza och finvin som en utmärkt kombination. Vi dricker Ripazzo ur platsmuggar på vandrarhemmet och börjar småprata med de andra resenärerna. Under kvällen möter vi två glada tyskar, och deras svenska vän som är uppvuxen i München, tre turkiska 20-åringar som njuter av att spela gitarr och sjunga tillsammans efter att ha tillbringat året isär i New York och Los Angeles, en fransos från Tulouse som bott i Lidköping ett år, och en sliten medelålders brittisk hippie som visar sig vara miljonär och lever på sin ciderodling i Sommersby. Folks åldrar kommer på tal och i skymningsljuset tror alla att vi är 23-24 år. Javisst svarar vi, det stämmer precis.

28 juli, den stora vinprovardagen i Affi

Aningens positivt överraskade över att vi inte har den vinbaksmälla vi förtjänar (den friska luften här i bergen måste göra under…) så kontaktar vi hotellets ägare för lån av cyklar. Han pekar oss i rätt riktning och så ger vi oss iväg. Utan hjälmar i de italienska bergen ska vi nu cykla runt och prova vin. Det här är dagen då vi helt enkelt hoppas att vi kommer tillbaka i ett stycke var.

16_AffiGanska snart hittar vi den första vintillverkaren, Monte Saline, som är specialiserade på rosévin. Vi blir väl mottagna och får en genomgång av hela bryggeriet och får prova det mesta ur deras sortiment. Vi lovar att komma tillbaka och handla på tillbakavägen och trampar vidare. Vi följer naturen och svänger av på grusvägar bland vinrankor och olivlundar. Solen strålar och de italienska bergen visar sig från sin absolut bästa sida. Vi stannar till på vingården Torcolo och även här har de helt fantastiskt rosévin. Vi får ta en paus i provandet då byns borgmästare kommer på inspektion och ägaren måste visa henne runt, sedan köper vi med oss några flaskor och hoppar upp på cyklarna igen.

17_Affi_

Nästa stopp blir på olivgården Turri där olivolja och balsamico inhandlas och så rullar färden vidare. Vid det här laget är det mitt på dagen, solen gassar och vätskebalansen börjar bli något rubbad. Vi tar av på en grusväg och får syn på en pizzeria. Vi kliver in, som två uttorkade ökenråttor och hostar fram “aqua”. Det är oklart om ägaren tycker synd om oss eller bara tycker att vi är konstiga, men han ger oss varsitt glas och tar inte ens betalt.

Färden fortsätter genom småbyar och på landsvägar, och så småningom är vi ända nere vid Gardasjön igen. Vi tar en matpaus och badar fötterna. Sedan börjar orosmolnen hopa sig ovanför oss och vi inser att vi nu ska ta oss tillbaka, ca en mil i uppförsbacke med vin på pakethållaren och olivolja på styret. Det går inte fort, men det går bra, och med två vattenpauser är vi snart tillbaka på Monte Saline för inköp av fantastiskt bubbligt rosé. Titt som tätt blir vi omkörda av proffscyklister och jag blir tokmotiverad till att ta upp cykling som motionsform på riktigt.

15b_Affi-2

Efter en rejäl kalldusch och några timmars vila avslutar vi dagen på samma restaurang som kvällen före, den är den enda av två och varför byta ett vinnande koncept? Vi äter kanin med oliver och polenta som förrätt, pasta som mellanrätt och nötkött till huvudrätt. Och så dricker vi fantastiskt Ripazzo förstås.

1 2 3 23  Scroll to top