Posts by: Ann-Sofie Ivarsson

Elefantarmar

I flera år nu har jag helt undvikit bikinis. Jag har konsekvent nekat alla tillfällen då detta horribla plagg kan tvingas bäras, vilket inkluderat badhuset med syskonbarnen, spa av alla slag och allehanda stränder inom- och utomlands. Jag har lite grann accepterat att de där groparna i skinkorna inte kommer bli färre och att jag, alltid bärandes heltäckande byxor, är fin ändå. Men en sak har alltid stört mig, ända sedan min överviktiga tonårstid har jag alltid fullkomligt avskytt mina överarmar. Jag har undvikit linnen och ärmlösa klänningar till varje pris och varje gång som jag blir bjuden på ett bröllop blir paniken total över att hitta en klänning som döljer de fettiga överarmarna. Rumpa, lår och armar kan man liksom alltid förbättra lite med slimmande strumpbyxor, men just överarmarna finns det inget som kan råda bot på. Flera lager av elefanthud bara förfular hela siluetten och det finns ingen quick fix i världen som kan rädda en.

Det var just detta hatet till mina överarmar som fick mig mitt i den kallaste vintern att bestämma mig för att jag i år skulle göra ett tappert försök att uppnå ett lite trevligare omfång lagom till bikinitider. Det skulle inte bli något halvhjärtat försök i april som hastigt avslutades i takt med att uteserveringarna började servera margaritas, nej det skulle börjas i mörkrets jävligaste januari och det skulle lyftas vikter tills majsolen visade sina ömsinta strålar. Och det gjordes det. Tre-fyra gånger i veckan var jag på gymmet och det efterföljdes av en salladslunch som hade grundats med frukostgröt. I slutet av februari var jag fem kilo lättare och det bästa var att jag började känna av muskler – i armarna! Och inte bara muskler, huden hade på riktigt tightats till och de där elefantrynkorna var på väg bort.

Men så kom det en födelsedagsfest och en till, och jobb som krävde uppmärksamhet och en influensa som gjorde att träningspassen var nere på 1-2 gånger i veckan och just när det kändes så där ”fan jag vill inte ge upp men jag orkar inte hitta rätt motivation igen” så surfade jag lite på det kära nätet och hittade Athlética Fit 6-veckorsprogram. Det fanns inget att tveka på, för hade jag tvekat så hade jag insett att det inte är så fantastiskt himla kul att kliva upp kl. 06 på morgonen för att ge sig ut i parken och träna. Men nu sitter jag här, kvällen före det första passet. Halv sju i morgon bitti. kommer jag att träffa en grupp för mig helt okända människor i en park ett stenkast från där jag bor och tillsammans ska vi under sex veckor framöver bränna fett och uppnå härliga bikiniresultat tre gånger i veckan. Vilka dessa människor är, vilket upplägg träningen har och hur dåligt jag egentligen kommer må i morgon bitti har jag ingen aning om. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i detta.

Jag ska bara Alfons Åberg

Bertil ÅbergIdag är det fars dag och ibland tror jag att jag bor tillsammans med både Alfons Åberg OCH hans pappa. Det blev särskilt tydligt i helgen när jag vaknade kl. åtta av någon obegripligt otrevlig anledning. Efter 20 minuters filosoferande i sängen, ackompanjerad av våldsamma snarkningar från andra ändan, valde jag att gå upp för att koka kaffe. Jag behövde ändå ta igen det avsnitt av någon viktig serie vi följer som jag somnat ifrån kvällen innan och vad är väl skönare än att krypa upp i soffan i pyjamas och raggsockor en lördagsmorgon?

Ett par timmar senare klev sagda snarkande herre upp och fick i sig både frukost och dagens enda kopp kaffe och sedan tillbringades denna förmiddag vid varsin dator i olika rum. Sisådär kvart i två informerade jag om att hungern nu var påtaglig ifall man åt frukost kl. åtta men att en dusch var på sin plats innan jag visade mig för omvärlden. Alfons pappa hummade till svar sittandes bekvämt i sin fåtölj med tidningen utslagen och regelbundna rökpuffar bolmande ur hans pipa. Nåja, det är ju 2012 så tänk kontorsstol, dator och tuggummi istället.

En timma och 12 minuter senare var jag ren, påklädd och sminkad. Tallriken frukostmüsli var förbränd för länge sedan och för att snabba upp processen lite föreslog jag att vi skulle äta lunch ute.
– Gärna det, svarade Alfons Jag ska bara…
– Vaddå ’ska bara?’ utbrast jag. Du fick ju både heads-up och sedan en hel timma till ditt förfogande.
– Men, jag kan inte bara avbryta mitt i, jag ska bara…
– Du ska bara..???
-… göra färdigt!

Bond, ben och blåmärken

Daniel CraigDen käre sambon är väldigt förtjust i film, alltså betydligt mer än andra människor och ljusår från mig. Film skall förstås helst ses på bio, med stor duk och bra surroundsystem och den delen har jag absolut ingenting emot. Faktum är att jag har gett honom både ett surroundsystem och en fet platt-tv i födelsedagspresent. (Det var för några år sedan när det var coolt att säga ”platt-tv”, numera heter det väl bara TV..?) Så jag är helt med på att upplevelsen blir större med rätt teknik, men det jag inte uppskattar på bio är alla andra människor. Sist vi var på bio satt vi i en trång sal där stolen knappt räckte till för min Marilyn Monroe-rumpa och definitivt inte räckte till för den kraftige äldre herre som försökt dränka sin gubbiga svettlukt med en halv flaska old spice. Gången innan det satt ett medelålders par bakom oss och trodde att de delade sitt vardagsrum med resten av salongen:  ”ahh, det var DET han var ute efter”, ”såg du kvinnan i bakgrunden?”, ”var det en kniv han stoppade ner?”, vilket förstås ledde till att vi (sambon) till slut bad dem att vara tysta.

Människorna på biograferna har alltså gjort att jag inte längre anser det värt hundra spänn för att se film på storbildskärm. Dock skedde ett undantag när vi var i USA. Vi hade en kväll för oss själva och sambon ville gå på bio, och fastän jag hellre ville sitta ute med en drink ville jag inte vara osportslig på semestern och följde med. Vi gick in på biografen, gick rakt fram till disken och köpte biljetter och krispiga popcorn, fortsatte sedan raka vägen in i salongen och valde våra egna platser på en ensam rad i mitten av rummet, med möjlighet att lägga upp benen på en ställning framför. Salongen var stor, hade säkert plats för 300 sittande, och det var ungefär 10 personer totalt där inne. Air condition och monitorerna sattes på och vi såg en minuts reklamfilm, sedan släktes ljuset och filmen började. Tyst, bekvämt, luktfritt. Vi såg en film till på en annan biograf veckan därpå.

De underbara amerikanska biograferna har gjort att jag tillfälligt förträngt det stinkande, trånga svenska biomörkret med torra gamla hårda popcorn i smulform, så när sambon ringer mig på jobbet och frågar om vi kan gå och se Bond en fredagskväll känns det lite mysigt igen. Filmen börjar kl. 17.30 och jag åker från jobbet 16.30. Det gör alla andra också och det tar mig en timme att köra 5 km. Med andan i halsen stressar jag in på bion. Sambon har köpt popcorn och biljetter och vi kan gå in nästan direkt. Vi slår oss ner och till min stora glädje är det tillräckligt med plats för benen i salongen, men när jag nu slappnar av och tar in att det faktiskt är helg upptäcker jag att jag är vansinnigt kissnödig. ”Better go now, the film is 2,5 hours” säger sambon. Fan, så länge klarar jag mig inte, så jag ursäktar mig och går förbi alla människor på min högra sida. Klockan är redan 17.35 så för att jag inte ska missa Mr Bonds storslagna entré bestämmer jag mig för att hålla ett högt tempo. Så jag småspringer framför vita duken, tar ett par kliv uppför trappan, slinter på stegen och gör en riktig praktvurpa. Hela jävla biosalongen ser mig och det enda som hörs är ett ”oj oj då” från en närsittande gubbe. Inte en människa frågar hur det gick. Jag skäms mest och bortser från mina islagna knän – som snart garanterat kommer prydas av ett eller två blåmärken – och försvinner snabbt ut ur biosalongen. I rödaste rappet är jag tillbaka igen, slår mig ner på min stol och tittar på ytterligare tio minuters reklamfilm. Jag hade inte direkt behövt springa, damn you biosalongen, damn you.

1 4 5 6 7 8 23  Scroll to top