Decembers bakförbannelse

– en annorlunda presentation av författaren till denna blogg

Det är något förväntansfullt över adventsljusstakens klara sken.  När jag ligger i sängen och finurlar, sådär som man gör strax innan man somnar, går mina tankar tillbaka till mitt barndomsrum, och hur jag brukade ligga och finurla i min vita säng, kreativt smyckad med rosa klistermärken på gavlarna. Jag minns flickrummet med de vita tapeterna med små rosa blommor, det vita skrivbordet, den vita byrån och det vita nattduksbordet som farfar snickrat ihop. Jag minns även det vita, tunga överkastet som jag brukade lämna vid fotknölarna ifall jag skulle frysa på natten. Vintrarna var mycket kallare då. Med tanke på hur vitt mitt rum var är det egentligen inte konstigt att jag som revolutionerande tonåring försökte måla om hela rummet grönt. Jag hade lyckats också, färgen, penslarna och rollern var inköpta, men tyvärr valde jag att fråga om lov och märkligt nog var inte mina föräldrar fullt så intresserade av att ha ett grönt rum som jag var.

Det var i alla fall under dessa kall barndomsvintrar som adventsljusstaken hade en särskild plats i vårt hem. Huset var inte längre kallt och otäckt novembermörkt om nätterna, utan omsorgsfullt ombonat och tilltalande tryggt. I mitt fönster hängde en vit ängel. En ängel som förmedlade harmoni och förväntan. Hela december var en tid av glädje när jag växte upp. Dagarna fylldes av adventskalendrar, luciaövande och julpyssel och orden ”stress” och ”kommersialism” hade ännu inte flyttat in i mitt vokabulär. Varje år längtar jag tillbaks till den här lilla flickans harmoniska decembrar.

Jag har nämligen med åren som gått satt högre och högre krav på mig själv. Första julen när jag flyttat hemifrån bakade jag pepparkarkor i min lilla studentlägenhet. Jag minns detta alldeles tydligt eftersom jag var tvungen att gå och köpa en kavel för svindyra 150 spänn på ICA., vilket ju var en ren förmögenhet för en studentplånbok i december.

Ett par år senare insåg jag att mina mor- och farföräldrar ju hade allt de behövde, utom energi till just stora julbaket. Då bestämde jag mig genast för att den absolut bästa julklappen är den man skapat själv – omsorgsfullt och av hjärtat. Cornflakeskakor, kola, risbräck, fudge och lussekatter lades i gammaldags burkar som jag gett mig ut i julhysterin för att inhandla. Då hade jag inte räknat med att hälften av julklappsbudgeten skulle gå åt till burkar och ingredienser.

På något märkligt sätt satte jag ribban högre och högre från år till år och chokladkolan var helt plötsligt även hallonkola och limekola och fudgen blev tranbärsfudge och vit fudge. Och lagom till jul var jag helt slut, sönderstressad och urfattig. Sedan trädde Leila Lindholm in i tv-rutan hos svenska folket och helt plötsligt bakades det nytt och exotiskt julgodis i var stuga och vrå och mina gå-bort-presenter på diverse glöggtillställningar i december var inte längre lika unika.

I år pågår dock en inre konflikt hos mig. I år vill jag inte ha chipmunk-kinder lagom till jul. I år vill jag att kindbenen fortfarande ska synas och att nyårsklänningen ska sitta fint. I år blir det nog bara lite tryfflar. Och Ernsts saffransskorpor. Och kanske en sorts kola.

One Response to Decembers bakförbannelse
  1. [...] att inte bli alltför repetitiv går jag tillbaka till den här bloggens kategorisering av ”jul 20... annsofieivarsson.se/2011/12/12/den-stora-julhandeln

Kommentera

Your email address will not be published. Please enter your name, email and a comment.


*