Så länge skutan kan gå

Ibland får jag akut klåda i fingrarna och måste genast sätta mig vid pianot för att råda bot på detta. Då pianospelandet inte är något jag underhåller tillräckligt väl måste jag leva på gamla meriter. Vetskapen om att jag en gång kunde spela Månskenssonaten felfritt, men numera ibland inte ens kommer igenom första raden utan att slira på tangenterna värker lite i mig. Av hänsyn till grannarna, samt för att jag inte av ren frustration ska slå sönder pianot måste jag vid dessa tillfällen istället lägga fokus på gamla visor. De sitter i alla fall i ryggmärgen.

Jag tänker då och då att jag borde vara en god medborgare och gå till ett ålderdomshem och spela för pensionärerna och därför har jag övat lite extra på de riktigt gamla godingarna. När jag har tagit mig igenom ”Visa i Molom”, ”Värmlandsvisan” och ”Visa vid vindens ängar” är det alltid en melodi som jag fastnar på, nämligen en av Taubes. Ni känner säkert till den, den börjar vackert med ”Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå…” Då tänker jag att en vacker fortsättning på denna visa vore ”om blott en dag eller så, så får vi vara vi två, du är min ljusglimt i livet om dagen den grå”. Men så är det förstås inte! Nej gamle Taube förespråkar att man ska hålla till godo med det man har och vem har sagt att just du ska vara lycklig? Varför ska du alls kunna höra eller se eller få äta god mat? Och hur illa jag än tycker om detta fullständigt vansinniga jantelagstänk så kan jag kompromissa med det, för det ligger djupt rotat i den svenska kulturen att lagom är bäst och han skrev trots allt denna visa för längesen. Men vad jag absolut inte, under några som helst omständigheter och på inga villkor är villig att köpslå med är sista tredjedelen av visan där Taube rakt ut i luften ger följande order: ”Så tag med glädje ditt jobb fast du lider, snart får du vila i eviga tider”. Varför i hela fridens namn vill man säga åt en människa att vara olycklig hela livet eftersom han ändå snart ska dö? Nej Sverige, det är nog dags att vi hittar några nya nationalskalder för det här gör rent ont i mig. Trist bara att melodin är så vacker.

FÖRBANNAD!

Alltså, min tanke med den här bloggen är att hålla den seriös, men med en ständig underton av humor. Jag vill att människor ska se det absurda i situationer vi tar som norm och våga släppa lite på allvaret. Men det finns en situation de senaste dagarna som har gjort mig mycket upprörd. Jag är så arg och så ledsen att det här inlägget helt saknar humor. Det är tvärtom mycket allvarligt.

För några dagar sedan lade en kvinna vid namn Emelie upp en bild på sin syster på Facebook med texten ”Har du sett våran syster Elin? Hon är försvunnen sedan lördags natt kl. 04.30.” En av mina vänner delade med sig av denna bild med kontaktinformation till systern och polisen. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det, kanske det faktum att jag själv var ute med mina väninnor i Göteborg i lördags natt för första gången på länge, men jag var bara tvungen att dela med mig av informationen på min ”vägg”. Jag har trots allt en del vänner i Göteborg och om någon av dem hade gjort minsta observation som kunde hjälpa denna tjej och hennes anhöriga så var det förstås välinvesterade två minuter  att posta informationen på min vägg.

Idag kunde jag dock till min stora förtvivlan läsa i GP att polisen har hittat henne, mördad. Det sorgliga stannar inte där, tydligen har hon försökt att ringa någon i sin telefonbok och denne har inte svarat i den sena timmen. Han har dock ett röstmeddelande på sin mobiltelefon där Elin skriker på hjälp men blir överröstad av flera män. Elin har inte tagit sig genom Göteborgsnatten ensam, ett par hållplatser tidigare har hennes väninna gått av spårvagnen i tron om att Elin klarar sig själv den sista biten. Mina varmaste tankar går ut till Elins familj, till hennes väninna och till mannen som inte svarade i mobiltelefonen. De måste alla vara utom sig av sorg just nu.

När mina tårfyllda ögon har torkat ändras dock mina känslor. Jag blir upprörd, nej upprörd är inte rätt ord. Jag blir så in-i-helvetes-sju-jävla-rosenrasande-förbannad så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det såhär Göteborg har blivit nu? Ska man som kvinna alltid behöva ta taxi hem för att inte riskera att bli mördad? På allvar? Ska det bli en klassfråga att gå ut och roa sig en lördagskväll?

Det finns alltid en överhängande risk att något kan hända när man som kvinna rör sig ensam ute. Flera gånger den senaste tiden har jag fått kommentarer från män, ofta på byggarbetsplatser, när jag går förbi. Alltifrån en busvissling till ett ylande ”kossera, kossera kom”. Det här är väl generellt sett ett oskyldigt pojkstreck, ett behov hos testosteronstinna medelålders män som likt tonårspojkar vill visa sig coola inför kompisarna. Men det är likväl inte okej. Det kommer alltid att finnas en skillnad mellan kvinnor och män och det kommer alltid att finnas ett sexuellt spel. Jag vill inte på något sätt att det här ska bli ett feministiskt inlägg, det är inte syftet. Men en kvinnas kropp är hennes egen, en måndagsmorgon kl. 8 likväl som en lördagsnatt kl. 04. Det är hon som bestämmer och hon ska aldrig någonsin behöva rädslas över att bli mördad.

Det är dags att acceptera att SD har fått 5.7% av rösterna i Riksdagen, det kommer att vara så de närmsta fyra åren. Det är dags för de övriga 94.3 procenten att lära sig hantera det, de ska vara kompetenta nog att klara det. Det är därför vi har valt dem och det är därför de tjänar 45 papp i månaden. Sverige, det är dags att byta fokus, för med den här typen av våld rätt in på knuten har vi på allvar riktigt stora problem.

I can’t help but wonder…

… varför partierna inte längre ägnar sig åt fån-copy á la ”Rösta rätt-rösta Bert”, – klassikern från 1991.

Förslagsvis skulle ”Vill du tråna? Rösta Mona”

”Jorden Fria- rösta Maria” eller

”Bättre statsskick – rösta Fredrik” kunna funka.

Vidare kan man tänka sig ”Ropen skalla – Ohly åt alla!”

”Flera Maneter – Rösta på Peter!”

”Tryggare Samfund – Rösta på Hägglund”

”Maud till näringslivråd”

eller varför inte ”Jan Banan fixar skolplan hela dan!”.

Jag räknar kallt med att få copyjobb hos någon av de stora byråerna inför valet 2014.

Tillbaka till framtiden

Val 2010

Jag hade tänkt låta bli att kommentera valet för det är det redan så många andra som gör. Men det är trots allt bara var fjärde år man får chansen, så här kommer mina reflektioner:

Jag struntar faktiskt i vad Mona Sahlin har på sig och huruvida hon köpte en Toblerone på företagskortet för en miljon år sedan. Inte heller är jag intresserad av att se Lars Ohly fria i tv (varför får jag helt plötsligt Ugglas ”Jag mår illa” på hjärnan).  Om Fredrik och fru Reinfeldt har sparat 125 000 i skatter så är väl det kul för dem. Det är trots allt inte en dans på rosor att vara statsminister och om Freddy hade haft hår på skallen så hade det förmodligen varit grått vid det här laget, precis som Obamas.

Vidare berör det mig inte särskilt mycket att Göran Hägglund ser ut som en mysfarbror, möjligen oroar det mig något att medelålders kvinnor på stan tar beslutet att rösta på honom för att han ser så sympatisk ut. Jag struntar även i att Jan Björklunds glugg verkar bli större för varje reklampelare han dyker upp på och att Maud Olofsson låter som en kacklande höna. Peter Erikssons namn måste jag ständigt slå upp för han gör inget intryck alls och att Maria Wetterstrand inte har åldrats en dag de senaste tio åren är ett rent mysterium, men inte heller det funderar jag särskilt länge över.

Det jag däremot lägger mina tankar på är politikernas mediastrategier. Varje parti/block har en stor summa pengar att sprida över lämpliga åtgärder för att vinna röster och inget av regeringspartierna har förvaltat detta väl. S och M har kört på samma strategi, med devisen ”fikarast, bara en av anledningarna till att ha ett jobb” på sina affischer, vilket absolut inte säger någonting om hur de har tänkt lösa arbetslösheten. De enda affischer som jag faktiskt tittat två gånger på är Miljöpartiets ”Modernisera Sverige” eftersom de har stavat dessa ord med bokstäver från flera olika alfabet. Det visar åtminstone på viss tankekraft och arbete hos reklambyrån.

Men det finns ett parti som har gjort oerhört mycket för sina 19 miljoner i mediabudget. De var först med att skicka hem reklam till mig i brevlådan och de är hittills det enda partiet som har skickat hem reklam till mig två gånger. Första gången berättade de om de åtgärder de vill utföra nationellt och andra gången presenterade de vad de vill åstadkomma lokalt. De har gjort en film som fått otroligt mycket uppmärksamhet och spridits vitt och brett. De har tagit ett strategiskt mycket smart beslut genom att rikta in sig på Sveriges pensionärer, en grupp som ofta kommer i kläm i andra partiprogram och – viktigt att minnas – en grupp som genomgått krig och fattigdom på ett sätt som vi förhoppningsvis aldrig ska behöva uppleva igen. Krig och fattigdom är två mycket starka upplevelser som inte glöms i första taget och vissa bearbetar dem aldrig färdigt. Då är det lätt att man blir bitter och vill hitta någon att skuldbelägga…

Det är ett allvarligt orosmoment när de farligaste blir de retoriskt och strategiskt smartaste. Det måste sägas att det är bättre att 500 spänn av statskassan går till blöjor och Toblerone eller till skattesänkningar som gagnar många, än att vi riskerar en återupprepning av 1930-talet och blir många fler som är bittra om 40 år. Gå och rösta för böfvelen!

A burger please!

Livet med en amerikan utmärker sig på flera sätt i vardagen och den som har varit i USA vet precis vad jag pratar om. Om man där önskar något som inte finns på menyn så går det nästan alltid att ordna, annars ser personalen till att lösa det på bästa tänkbara sätt eftersom kunden alltid har rätt. Detta bottnar sig delvis i att dricksen är en del av amerikanska servitrisers/servitörers lön och de jobbar förstås hårt för att få ut så mycket som möjligt själva. Amerikaner är dessutom generösa med portioner och om man beställer en pizza med extra ost så kan man vara säker på att den kommer att drypa av fett!

Här hemma är personalen dock generellt sett väldigt dåliga på det där med kundservice, och har man som amerikan en gång vant sig vid generösa portioner och möjligheten att beställa extra pålägg så kommer man ha svårt att vänja sig av med det. Otaliga gånger har min sambo bett att få byta ut en ingrediens i huvudrätten mot något annat på menyn och lika många gånger har han blivit nekad att få göra det. Jag kan förstå att om ingrediensen inte finns i restaurangens kök så kan man förstås inte få det, men om ingrediensen finns i en annan huvudrätt så har dem ju uppenbarligen det på lager. Flera gånger har vi lämnat restauranger för att aldrig komma tillbaka och utan att ge dricks. Och det är en ren synd för en amerikan.

Detta blev till slut så tröttsamt att min sambo bestämde sig för att helt enkelt ”träna upp” personalen på vår favoritpub. Det finns nämligen ett ställe där vi bor där både maten och drickan är god, musiken är tillfredsställande och uteserveringen är en av de allra bästa. Den bestämde han sig för att sätta tänderna i. Vid ett tillfälle var han där med sina bröder och fick då en bränd hamburgare. Han valde att skicka tillbaka den, som man sig bör när maten inte är god. När han sedan inte ville betala fastän han hade fått en ny grymtade personalen rejält och han bad då om att få träffa ”managern”. Han hade nämligen fått vänta en bra stund och resten av sällskapet hade redan ätit upp sin mat sedan länge när han väl fick sin nya hamburgare. Managern kom ut och löste förstås problemet och sambon gav dem gott med dricks.

Nästa gång vi kom till den här puben beställde han samma hamburgermeny. Den är tydligen så nära en amerikansk hamburgermeny man kan komma i Sverige och med viss längtan efter fosterlandet behöver han få sin beskärda del av dessa tillgodosedd. Även denna gång blev något fel och vi hade förstås en ny servitris som inte ville hantera saken. Återigen blev managern tillkallad och jag var frustrerad och ifrågasatte huruvida han verkligen tyckte att det var värt besväret då hela situationen var ganska pinsam. Men döm om min förvåning när han inte bara fick en ny hamburgare, den här gången illa kvickt, han fick dessutom en gratis öl som kompensation! Givetvis fortsatte vi att gå dit och varje gång blev servicen bättre. Om managern jobbade kom hon ibland ut med nötter och eftersom vi dricksade bra mötte personalen oss med större och större leenden för varje gång vi kom.

Jag vet inte om det är det faktum att sambon är amerikan och alltid pratar engelska med personalen, eller om hans teori om att ”träna upp” svensk personal faktiskt fungerar. Själv är jag fortfarande lite chockad.

1 18 19 20 21 22 23  Scroll to top