Fy skäms Kicks

Ingen har väl undgått Kicks nya reklamfilm med punch linen ”Don’t panic we have it”. Filmen illustrerar hur fruktansvärt panikslagna vi kvinnor blir när vi inte har tillgång till vår maskara/nagellack/parfym etc.

http://www.youtube.com/watch?v=qxgi_repgFY

Såhär skriver Kicks själva om kampanjen:

”I filmen vill vi med glimten i ögat illustrera det passionerade förhållande vi har till våra skönhetsprodukter. När du upptäcker att favoritmascaran inte längre ligger i necessären, när du står i duschen och det inte kommer ut en enda droppe schampo ur flaskan, när du glömt kvar din bodylotion på gymet, när parfymflaskan glider ur händerna och krossas mot golvet… Du kanske känner igen den där känslan?”

Alltså jag är ledsen, men jag ser inte glimten i ögat i den här filmen. För mig representerar den alla de ideal som våra mödrar växte upp med och som kvinnor i västvärlden kämpat hårt för att bli av med i 60 år. I en amerikansk hushållsbok från 50-talet går exempelvis att läsa följande råd:
 ”Vila i 15 minuter så att du ser fräsch ut när du tar emot din man. Förbättra din make-up och sätt upp håret med ett band.”

Dagens unga kvinnor har tillräckligt med idiotiska ideal att fightas emot. I ”världens mest jämställda land” tjänar kvinnor fortfarande bara 83% av männens löner. Och för dem pengarna handlar jag numera mitt smink hos Åhléns.

Smart drag från Borås Elhandel

Igår fick jag ett brev från Borås Elhandel där det bland annat står att läsa att ”Den nordiska elbörsen har stigit kraftigt de senaste månaderna, mycket på grund av den långvariga kylan som medfört ökat värmebehov i våra hus och fastigheter.” När brevet sedan fortsätter med ”Historiskt sett har det varit gynnsamt att ha ett rörligt elpris” blir jag förstås lite nervös. Sedan pratar Borås Elhandel om hur de räknar ut elpriset och vilka avtal de har från sin leverantör, för att avslutningsvis tala om för mig att elpriset för februari ser ut att bli 30 % dyrare än i januari och att det därför är bra om jag kommer ihåg att släcka ljuset när jag inte behöver det.

Jag måste säga att det här är ett oerhört smart drag av Borås Elhandel. Jag var nämligen lite chockad över min elräkning i januari, men lugnade mig med tankar som ”adventsstjärnorna stod ju på dygnet runt hela december” och ”vi hade ju gran i år som lyste så grann”. Om jag vid nästa tillfälle fått en räkning som var ÄNNU högre än januaris och inte bara högre utan dessutom 30 % högre så hade jag blivit vansinnig. Det hade dessutom med all sannolikhet uppstått en maktkamp mellan min sambo och mig om ”vem som gör av med så mycket el egentligen”. Det kommer inte att bli roligare att betala elräkningen, men nu slipper vi den här fighten. Dessutom slipper Borås Elhandel att få ett aggressivt samtal från oss med kommentarer som ”någon har uppenbarligen brutit sig in på vårt elnät och snott ström”.

Ett riktigt bra exempel på transparens hos ett företag alltså, vilket går helt i linje med 2010-talets mest pålitliga företag. Att jag sedan förbannar mig själv för att jag inte band priset på elavtalet i november kan jag ju inte riktigt belasta dem för.

Decembers bakförbannelse

– en annorlunda presentation av författaren till denna blogg

Det är något förväntansfullt över adventsljusstakens klara sken.  När jag ligger i sängen och finurlar, sådär som man gör strax innan man somnar, går mina tankar tillbaka till mitt barndomsrum, och hur jag brukade ligga och finurla i min vita säng, kreativt smyckad med rosa klistermärken på gavlarna. Jag minns flickrummet med de vita tapeterna med små rosa blommor, det vita skrivbordet, den vita byrån och det vita nattduksbordet som farfar snickrat ihop. Jag minns även det vita, tunga överkastet som jag brukade lämna vid fotknölarna ifall jag skulle frysa på natten. Vintrarna var mycket kallare då. Med tanke på hur vitt mitt rum var är det egentligen inte konstigt att jag som revolutionerande tonåring försökte måla om hela rummet grönt. Jag hade lyckats också, färgen, penslarna och rollern var inköpta, men tyvärr valde jag att fråga om lov och märkligt nog var inte mina föräldrar fullt så intresserade av att ha ett grönt rum som jag var.

Det var i alla fall under dessa kall barndomsvintrar som adventsljusstaken hade en särskild plats i vårt hem. Huset var inte längre kallt och otäckt novembermörkt om nätterna, utan omsorgsfullt ombonat och tilltalande tryggt. I mitt fönster hängde en vit ängel. En ängel som förmedlade harmoni och förväntan. Hela december var en tid av glädje när jag växte upp. Dagarna fylldes av adventskalendrar, luciaövande och julpyssel och orden ”stress” och ”kommersialism” hade ännu inte flyttat in i mitt vokabulär. Varje år längtar jag tillbaks till den här lilla flickans harmoniska decembrar.

Jag har nämligen med åren som gått satt högre och högre krav på mig själv. Första julen när jag flyttat hemifrån bakade jag pepparkarkor i min lilla studentlägenhet. Jag minns detta alldeles tydligt eftersom jag var tvungen att gå och köpa en kavel för svindyra 150 spänn på ICA., vilket ju var en ren förmögenhet för en studentplånbok i december.

Ett par år senare insåg jag att mina mor- och farföräldrar ju hade allt de behövde, utom energi till just stora julbaket. Då bestämde jag mig genast för att den absolut bästa julklappen är den man skapat själv – omsorgsfullt och av hjärtat. Cornflakeskakor, kola, risbräck, fudge och lussekatter lades i gammaldags burkar som jag gett mig ut i julhysterin för att inhandla. Då hade jag inte räknat med att hälften av julklappsbudgeten skulle gå åt till burkar och ingredienser.

På något märkligt sätt satte jag ribban högre och högre från år till år och chokladkolan var helt plötsligt även hallonkola och limekola och fudgen blev tranbärsfudge och vit fudge. Och lagom till jul var jag helt slut, sönderstressad och urfattig. Sedan trädde Leila Lindholm in i tv-rutan hos svenska folket och helt plötsligt bakades det nytt och exotiskt julgodis i var stuga och vrå och mina gå-bort-presenter på diverse glöggtillställningar i december var inte längre lika unika.

I år pågår dock en inre konflikt hos mig. I år vill jag inte ha chipmunk-kinder lagom till jul. I år vill jag att kindbenen fortfarande ska synas och att nyårsklänningen ska sitta fint. I år blir det nog bara lite tryfflar. Och Ernsts saffransskorpor. Och kanske en sorts kola.

1 21 22 23 Scroll to top