Scared shitless!

Jag är en lättskrämd typ. När det smäller till i kylen eller kranen plötsligt börjar droppa i badrummet då är jag övertygad om att det är någon i lägenheten.
– Det finns inga spöken, säger sambon, allt har en logisk förklaring och det låter lite i gamla hus, inget att vara rädd för.
– Så gammalt är faktiskt inte huset, muttrar jag och känner mig inte alls övertygad.
Självklart smatter och knastrar det alltid lite extra i fogar och husknutar när jag är ensam hemma, så för att få någon sömn överhuvudtaget har jag ändå tvingats bli bättre på att lugna mina nerver med att jag inte kommer att bli mördad av de där ljuden eftersom det inte finns några spöken. När denna logik inte helt har hjälpt så har jag torrt konstaterat att om jag nu blir mördad av ett spöke så får jag i alla fall lämna jordelivet med ett ”vad var det jag sa?” och det är trots allt inte helt illa.

Men så är jag ensam hemma en kväll och går in på toaletten för att tvätta bort sminket och då hör jag på allvar steg i hallen. Det här ljudet kan inte härledas till knakande knutar eller brummande frysar, det är på allvar fotsteg. Jag får panikångest, flyger mot låset och vrider om det, fan, nu har den som stegen tillhör fattat att jag är här inne och det dröjer bara sekunder innan hen har brutit sig in. Jag försöker lugna mig med att jag kan ha hört fel, inbillat mig kanske, men då trampar det igen. Helvete och jag som inte tog med mig telefonen in på toa, varför gjorde jag inte det? Min puls slår så fort så fort och jag känner mig förbannad för att jag kommer att knivmördas den här kvällen. Så här i efterhand kan jag känna mig lite besviken på mig själv, jag menar med tanke på hur mycket jag tränat det senaste så borde jag väl åtminstone kunnat  få in en karatespark och sedan försökt springa. Men nej, i det här skarpa läget ger min hjärna upp, jag har ingen tro på mig själv, kan inte räkna ut en lämplig flyktplan och jag ser inte att mobiltelefonen ligger framför mig. Då hör jag stegen igen, men nu i en ojämn, orytmisk smattrande takt. Har hen börjat dansa ute i hallen? Är det en slags segerdans? Jag har alltså att göra med en sjuk psykotisk seriemördare som har förstått han hen har en försvarslös liten klenis att göra med denna afton och att det kommer bli en såpass lätt match att oskadliggöra och skära itu denna lilla harkrank att hen tar ut segerdansen i förskott. Nej fy fan vad drygt, vilket ovärdigt avslut. Det smattrar till igen. Min hjärna börjar återvända. Är det verkligen en dansande psykotisk seriemördare utanför min toalettdörr eller kan det möjligtvis vara något annat? Du-dunk, du-dunk, du-dunk slår mitt hjärta och pulsen rusar. Jag blir förbannad, varför skulle sambon lämna mig ensam just idag? Får syn på telefonen, ska jag ringa 112? Det smattrar.  Och säga vaddå? Hej, jag tror att det är en psykotisk seriemördare som dansar schottis utanför min badrumsdörr, är ni snälla och skickar upp ett par poliser? De kommer ju tro att jag har knarkat. Jag måste faktiskt ta reda på vad det är som låter, kanske kan jag fly ut genom ytterdörren. Jag greppar telefonen hårt, slänger upp toalettdörren, ser mig om, flämtar. Köksfönstret står vidöppet och där, på nästa innergård är det någon som smäller fyrverkerier. Fy fan för dem.

Shop til you drop

I helgen skulle min käre sambo gå på stan för att köpa byxor och han frågade om jag ville följa med. Klart jag ville det, att shoppa med herr designer är alltid bra för helt plötsligt pekar han på något och säger ”that would look good on you” och så slinker det med något till mig av bara farten. Faktum var att jag också behövde byxor, några sköna sommar-chinos nu hade suttit finfint. Så shoppingrundan började och ganska snart hade ett par klänningar och skor slunkit ner i min shoppingbag och strax därefter ett par byxor och en skönt somrig topp också. Jag lovade på heder och samvete att jag nu skulle lägga all krut på att hjälpta sambon att hitta byxor. Så vi gick till hippa jeansstället där de gärna pratade engelska och gärna hjälpte till. Jag bar högar med jeans fram och tillbaka mellan jeanstravar och provrum, hängde upp jeans propert på galgar och gav hjälpsamma kommentarer som ”ugly” och ”sure, if you want to look like you’re trying to be 20 again”. Expediten hade dock gjort det till sitt uppdrag att sälja ett par jeans till min sambo så han tog snart över mitt jobb som smakprov och assistent och jag kunde därmed strosa runt lite för mig själv i några minuter. Det jag inte såg var att jag strosade rakt i greppet på en annan expedit som nu gjorde det till sitt kall i livet att sälja jeans till mig. Prova jeans är ju normalt djävulens påfund och något jag undviker till det yttersta, men expediten hävdade sin expertis och att hon skulle kunna hitta mig ett par. Eftersom min garderob helt saknar ett par ljusa sommarjeans och jag ändå var fast i affären till sambon hade hittat ett par kunde jag ju lika gärna sysselsätta mig med jeansprovning.
– Vad har du för storlek? frågade expediten
Åh, hatfrågan, varför måste jag uppge det, kan hon inte bara ge mig ett par så vi får det här ur världen?
Jag uppgav artigt den storlek jag hade sist jag köpte jeans och expediten granskade mig då med blicken innan hon utbrast med kritisk röst:
– Är du säker på det?
Jag började svettas, hon kan väl inte mena att jag behöver en större storlek?
– Eh, ja alltså jag har ju tränat en del det senaste… stammade jag.
–  Ja, vi kan ju börja på den storleken så blir du glad när vi går ner i storlek, konstaterade hon torrt.
Så jag provade och hon sa ”mindre”, så jag provade igen och hon sa ”mindre” och gick efter en ännu mindre storlek. Hon kom tillbaka till provhytten och sa
– Vi hade inte storleken mindre så här är två storlekar mindre, jag tror du kommer i dem.
Åh nej, tänkte jag igen. Nu kommer det bli sådär pinsamt när jag inte får på mig dem. Jag började återigen svettas och leta efter ursäkter till varför jag inte kunde köpa byxorna. Men otroligt nog så fick jag på mig dem och ansträngningen var inte maximal och jeansen skar inte in i varken magen eller rumpan. Jag såg mig om lite hastigt ifall det fanns någon dold kamera, tre storlekar ner, det måste ju vara ett skämt och nu vill de se min glada reaktion och sen kommer någon hoppa fram och säga ”Grattis, den där storleken kan du snart komma i om du köper våra bantningspiller! Du kommer visserligen odla skägg mellan fingrarna av regelbunden konsumtion, men känn den där känslan, visst är det väääärt det?”
Men det kom ingen, förutom expediten.
– De där blir jättebra, sa hon och jag kunde inte rå för att klämma en klassisk kommentar
– Men är inte de jättetighta över rumpan?
– De måste vara tighta, sa expediten. De töjer sig lite när du går i dem.
Så jag hade ju inget annat val än att köpa dem – mina genom tidernas allra minsta jeans. So what om det är mycket stretch i dem, they’re my preciousss.

Narcissist – javisst!

För ganska många månader sedan anslöt jag min blogg via Facebook till bloglovin. Den skulle då skicka ut notiser till Facebook om när jag hade uppdaterat så att de som vill kan gå in och läsa. Trots att det är världens enklaste sak fick jag det aldrig att fungera och eftersom jag inte är alltför narcissistiskt lagd så tänkte jag inte mer på det. I alla fall inte förrän fram till igår då min mamma plötsligt gick in på min Facebooksida och kommenterade mitt träningsslit. Jag hade även notifieringar om att kollegor gått in och gillat mina blogginlägg som dykt upp från bloglovin så detta krävde lite närmare undersökning. Det visade sig att bloglovin helt plötsligt kickat in och därmed velat kompensera lite för att de missat mig det senaste halvåret, så alla mina inlägg på Facebook hade pumpats ut i en lång rad och tagit upp ganska stor plats i mina vänners nyhetsflöde. Nu kan ju jag försöka övertyga folk om att jag inte är en själ med stort bekräftelsebehov.

Sötmans doft

I helgen har jag stått på mässa och inför den tänkte jag att det bästa med det trots allt är att jag kommer stå eller gå hela helgen, vilket gör mina 10 000 steg till en barnlek. Det sämsta är att vi kommer ha godis i montern. Jag hade fel på båda punkterna. Eller ja, jag stod ju upp större delen av helgen, men det var inte så mycket fart på mässan så när jag kom hem på lördagskvällen konstaterade jag lite snopet att jag knappt var uppe i 9 000 steg, men eftersom jag behövde spara lite på krafterna så fick det helt enkelt vara så den dagen. Och visst hade vi godis att locka med i montern, men det löste jag helt enkelt genom att köpa ICAs gummikolor med papper på, för dels skulle det fresta mig mindre om jag visste att det inte var godis av särskilt hög kvalitet och sedan skulle det vara ytterligare en chans att stoppa mig när jag aktivt var tvungen att skala bort pappret om jag nu mot förmodan skulle glömma att jag inte längre äter godis. Det var dock ingen fara för jag var inte sugen. Det som däremot var ganska påfrestande var att det fanns en sådan där matvagn där de sålde belgiska våfflor och churros, för det tog nämligen inte lång tid innan hela lokalen var rökfylld av denna söta, sliskiga doft. Men jag stod ståndaktigt emot och firade med en Keso. Good for me!

Och så var det det här med maten…

Jag inser ganska snabbt att jag måste få ordning på maten om jag ska få de resultat jag önskar och det är inte helt lätt när man börjar med ett hårt morgonpass på en tisdag. Vrålhungrig, grinig och beredd att äta en mindre häst närsom på dygnet – det var mina första dagar. Sex gånger om dagen är det tänkt att jag ska äta. Sex gånger! Visserligen är mellanmålen små, men det är ett fasligt sjå att hålla reda på dem och framförallt att se till att de inte blir för stora när man är eftermiddagshungrig.

På lördagen bestämde jag mig för att ge maten högre prioritet kommande vecka och då krävdes bättre planering. Så jag gjorde ett matschema och drog till Ica Maxi för att storhandla. Väl där tänkte jag att jag nu måste våga prova lite nya rätter och när jag plockade åt mig quinoa så fick jag syn på en förpackning med spännande innehåll som kallades ”Mathavre”. På baksidan fanns ett recept med mathavre, sockerärtor, soltorkade tomater, bacon och fetaost och det verkade passa perfekt in i mitt matschema så jag bestämde att det skulle bli veckans delikata lördagsmiddag.

Jag kokade mathavre enligt förpackningens instruktioner lagom till fyra personer, stekte bacon, hackade grönsakerna, blandade ihop alltsammans och kryddade lite. Doften av kokad mathavre hade spridit sig i hela köket och utan att överdriva kunde man tro att någon glömt ett barns bajsblöja i närheten. ”Asch” tänkte jag ”Även blomkål och broccoli har ju speciell kokdoft och är ändå relativt ätbart”. Så jag slevade upp en liten portion och tog mig en tugga. Å fy satan! Det var ungefär som att tugga bark med smak av lera. Jag tänkte att jag bara var ovan vid smaken och tog en tugga till. Utan någon aktiv handling från min sida grimaserade hela mitt ansikte i en blandning av ångest och ansträngning. Det var inte ätbart, det gick bara inte. Hela skålen för fyra personer åkte rakt i papperskorgen och mathavreförpackningen med den.

Så var det inspirationsföreläsning med Athlética Fitness igår och tillsammans skulle vi avnjuta en hälsosam måltid. Vår personliga tränare hälsade oss välkomna och serverade oss varsin sallad. Till en början såg det bra ut, jag såg nämligen bara osten, kycklingen och paprikan. Men så lyfte jag på kycklingen och där under, som en bas till hela salladen, låg m.a.t.h.a.v.r.e.n. ”Mmm vad gott det här var” sa någon av deltagarna. ”Ja verkligen” stämde någon annan in. Jag sa ingenting, satt bara där och var mycket tacksam över att vi hade fått tillräckligt med humus att gömma skiten i.

1 2 3 4 5 6 23  Scroll to top