Plötsligt händer det.

Efter en vecka av konstant smärta, en ständigt närvarande utmatthetskänsla och ett humör som definitivt haft rätt djupa dalar händer det plötsligt något på lördagseftermiddagen. Efter att ha legat i sängen ett par timmar efter trappmaskinspasset och övervägt huruvida jag någonsin tänkt ta mig upp igen så bestämmer jag mig för att jag ska göra en matlista och åka och storhandla. Maten denna vecka har varit okej, men jag har varit alldeles för hungrig innan jag fått något i mig och om bikiniformen någonsin skall hittas måste jag börja planera mina måltider också. Så jag beger mig till Ica Maxi en lördagseftermiddag och hoppas att alla andra är ute i det fina vädret. Det är de inte, de är på Ica Maxi med sina gnälliga ungar och veckohandlar. Värst är det i frukt- och grönsaksavdelningen, vilket ju är den sektion i hela affären där jag tvingas tillbringa mest tid. På något sätt tar jag mig igenom det och när jag även passerat mejeriet, konserverna och gröt- och grynavdelningarna så är jag varken stressad eller upprörd. Jag betalar, packar ner mina kassar och kör hem och väl där tvingas jag fickparkera på en lite svår plats. Det går sådär om sanningen ska fram, så halvvägs upp på trottoaren lastar jag ut mina kassar och bestämmer mig för att parkera någon annanstans. Men när jag kommer tillbaka till bilen så ser jag att det visst finns tillräckligt med plats och att det endast är fel på min teknik. Så jag kör ut, hittar rätt vinkel och kilar in i parkeringsfickan.

Kliver in i lägenheten, inser att det strax är dags för tvättid, sorterar upp tvätten tillsammans med sambon, sticker ner i tvättstugan, kommer tillbaka till lägenheten där jag packar upp varorna och tror att det är dags för matlagning. Då tittar jag på min stegräknare som inte har räknat lika många steg som jag trodde att jag gick på Ica Maxi. Här hade jag normalt sett gett upp, efter en gedigen lista av hemmasysslor brukar min motivation till att befatta mig med något annat över huvudtaget vara helt bortblåst. Men stegen är färre än vad jag anser godkänt, så det är bara till att ge sig ut på en kvällspromenad. När jag traskar på i parken får jag plötsligt syn på ett rådjur, och sedan ett till. Jag saktar in på farten och börjar beakta det fina samspelet mellan djuren. När jag kommit ytterligare en liten bit går solen ned och himlen blir alldeles rosa. Jag känner hur hela kroppen fylls av värme över att det börjar bli vår och att naturen är så vacker. Mitt dåliga hurmör flyger bort och jag inser att jag faktiskt till och med njuter lite av promenaden. Det trodde jag inte var möjligt, i alla fall inte den här veckan.

Hallå gymmet.

Är det inte meningen att det ska vara roligt att träna? När jag i perioder tidigare i mitt liv har tränat 3-4 gånger i veckan har jag åtminstone då och då fått små endorfinkickar som har gett mig förnyad kraft även när passen varit tuffa. Dessa endorfinkickar lyser ännu med sin frånvaro, och det med riktigt starkt ljus.

– Det ser ut som att det gör ont när du går, konstaterar min sambo idag efter att jag talat om för honom att jag ska gå till gymmet, för idag är dagen då jag ska träna på egen hand enligt schemat som jag fått. Någon slags powerwalk/jogging är det meningen att jag ska utföra, men jag kan inte förmå mig att sticka ut och gå i rask takt för att sedan gå ut igen i vanlig takt för att komma upp i mina 10 000 steg. Knepet för att lyckas måste ändå vara att variera sig så att man inte ledsnar och jag tänker därför inta någon konditionsmaskin på gymmet idag.

Med fett hår och helt osminkad traskar jag ner till gymmet, jag hänger in mina saker och går in till konditionsrummet för att ställa mig på en cross-trainer, men självklart är de alla upptagna. Jag tittar bort mot löpbanden och tänker att jag kanske ska överraska mig själv med att försöka jogga halva tiden och gå snabbt resten, men på alla löpband springer det ärtiga tjejer i blont hår så det kan jag inte heller göra. De enda konditionsmaskiner som är lediga är de två trappmaskinerna, för dem vill ingen använda. Till och med bland alla hurtiga människor som tagit sig till gymmet en lördagsförmiddag finns det någon slags tyst överenskommelse om att just trappmaskinerna står lägst i rang. De är sistavalet, de är tuffast av alla. Eftersom jag vägrar att hänga runt och låtsat vara cool på gymmet medan jag väntar på att en cross-trainer ska bli ledig så har jag endast ett val. Trappmaskinen. Självklart finns det ingen tv på den heller så jag kan inte lura hjärnan med att det är tv-tittande och inte motion som utförs. Som tur är har jag en ljudbok med mig och snart känner jag Mia Skäringers stöd i varje steg som mina vader sliter, upp, ned, upp ned.

Efter femton minuter är alla maskiner utom en lediga, men jag kan inte förmå mig att byta, så jag står där och trampar, upp och ned i de schemalagda fyrtio minuterna. När det är tio minuter kvar har jag lust att ge upp, jag är less och har urtråkigt. Mia pratar om skilsmässor, alkoholiserade döda fädrar och barn med ADHD så det ger liksom inte heller någon extra kraft. Så jag börjar fokusera på killen som står på den numera enda upptagna cross-trainern. Hans bilring runt magen är definitivt minst dubbel så stor som min, kanske till och med två gånger större tänker jag och måttar i huvudet. Han var här när jag kom och han kämpar fortfarande på, då är det faktiskt bara till att bita ihop i tio minuter till, kan han så kan jag. Då tar killens pass slut och han klickar igång maskinen igen. Han väljer programmet ”Viktminskning” och fyller i sin vikt, 111 kg väger han. 111 kg, det är ganska mycket. Jag får med ens blandade känslor där jag å ena sidan vill säga högt ”vad duktig du är som har bestämt dig för att bli snällare mot din kropp, du har klarat av att ta dig hit en lördagsförmiddag, heja dig!” Den andra känslan består i självberöm, ”Du har bromsat i tid Ann-Sofie, din våg visar inte 111 kg och om sex veckor visar den förhoppningsvis en siffra som betyder att du kommer i dina skinny jeans”. Det får mig att trampa på lite extra de där sista jävliga minuterna.

Hej och hå – pass nummer två

Om det är med skräckblandad förtjusning jag går till första träningspasset kl. 06.20 på tisdagsmorgonen så är det enbart med skräck jag traskar dit 17.50 på torsdagen. Faktum är att jag, medvetet eller omedvetet, är så nervös inför det andra passet att jag skakar lite lätt i händerna när jag fyller på vattenflaskan. Jag vet nämligen inte om jag klarar av att uthärda ytterligare en dag med så mycket smärtande träningsvärk som jag hade efter det första passet så här tätt inpå. Det här passet ska dessutom vara en hel timma medan morgonpasset var blott 45 minuter. Det här är alltså 30% längre än förra gången och om det innebär 30% mer smärta så är det inte säkert att jag klarar av att ta mig ur sängen och gå till jobbet dagen efter. Dessutom kan jag ju inte bara ta bilen till jobbet och vila när jag kommer hem, jag måste ju ut och traska för att komma upp i minst 10 000 jävla steg också och helst några till eftersom tiden inte räckt till idag och jag bara kommit upp i drygt sex och ett halvt tusen. Därför är jag helt skakig när jag beger mig ut i parken för andra träningsomgången. Precis som jag befarat påminner den väldigt mycket om första tillfället, det är samma typ av cirkelträning men med fler stationer denna gång. Jag frågar några av de andra om de har upplevt någon träningsvärk sedan sist och flera har känt av magen ganska mycket. Magen? Jag märker att jag tittar oförstående på dem, magen har jag bara känt en ynnest av träningsvärk i. Jag har således bättre magmuskler än övriga, men de har väldigt mycket mer armmuskler än mig, och så ställer mig på knä för att göra ännu några armhävningar.

Dött kött

Jag är dött kött. Allvarligt, det finns inte en enda muskel i min kropp som inte värker. Idag hade jag två ärenden åt olika håll och passade förstås på att promenera till båda för att komma upp i mina 10 000 steg. Det resulterade i att stegräknaren idag stannade på 14 247 steg och nu är jag Totalt. Fysiskt. Utmattad.

One down, seventeen to go

Att min kropp var totalt nojjig över att försova sig och helt missa det första träningspasset var helt tydligt. Tre gånger vaknade jag inatt så när klockan ringde 05.55 var jag faktiskt till och med lite tröttare än förväntat. Jag masade mig dock upp och tog hastigt beslutet att de för mig främmande människorna som snart skulle bli mina nya träningskompisar skulle få se mig för första gången helt osminkad och med tröttröda ögon. I mitt huvud hade jag bestämt att de flesta i den där träningsgruppen var kvinnor mellan 35 och 40 som ville komma i form efter att ha fött ett par barn, samt män i 40-årsåldern som ville trimma ner ölkaggen några centimeter. Ingen av dem skulle bry sig om huruvida jag var sminkad eller inte.

Jag bestämde mig för att fråga SMHI efter temperaturen och de talade vänligt om för mig att det var minus 4 grader. Minus fyra grader! Vad fasen ska man träna i då? Jag har inga lämpliga kläder för det här, hur har jag inte kunnat tänka på det? förbannade jag mig själv medan mitt resonerande jag lugnade mig och talade om att vi faktiskt fick ett underställ i julklapp av jobbet i år. Så idealiskt! Men att påstå att det var behagligt att kliva ut i två lager träningskläder, pannband och tumvantar är trots allt en överdrift. ”Hoppas vi får springa oss varma” tänkte jag sömndrucket när jag traskade bort till Slottsskogen.

När jag kom fram till parken fick jag snabbt syn på gruppen. Det var inte mer än en grupp stackars individer ute i frosten den här morgonen, ja förutom några riktigt fanatiska hurtbullar som tog sig en joggingtur då. Jag gick dit och förvånades över gruppens demografi, 98% var kvinnor under 30 och det var inte många av dem som behövde tappa några kilon. Troligtvis ville alla komma i lite bättre – just det – bikiniform tänkte jag.

Tränaren gick igenom de sex veckornas upplägg och delade ut kost- och motionsplaner till oss. Vi skall förutom tre gemensamma pass i veckan gå 10 000 steg om dagen och jag som hamnade i kategorin Mellan (där hamnade man om man redan tränar några gånger i veckan) skall även få in ett powerwalk/joggingpass för att uppnå mest resultat. Det kommer ju att krävas en del planering för att få ihop detta. Vi fick också väga oss och mäta fett- och muskelmassa. Sedan drog det i gång. Vi började med att se hur länge vi kunde stå i plankan och hur många armhävningar vi kunde göra. Jag började stillsamt fundera över om tränaren hade läst mitt blogginlägg från igår för detta åtföljdes av cirkelträning där ungefär 50% var mördande armövningar. När jag till slut tagit mig igenom passet och klev in i en välförtjänt dusch var jag på allvar så skakig att jag knappt klarade att lyfta armarna för att tvätta håret.
– Det är ju kanon! sa min hurtiga löparkollega Josefin. Du kommer märka snabba resultat på armarna.
Ja antingen det, eller så avlider jag. Nu ska jag plocka av min stegräknare som idag stannar på 10 191 steg. Inte så pjåkigt för första dagen.

1 3 4 5 6 7 23  Scroll to top