Scared shitless!

Jag är en lättskrämd typ. När det smäller till i kylen eller kranen plötsligt börjar droppa i badrummet då är jag övertygad om att det är någon i lägenheten.
– Det finns inga spöken, säger sambon, allt har en logisk förklaring och det låter lite i gamla hus, inget att vara rädd för.
– Så gammalt är faktiskt inte huset, muttrar jag och känner mig inte alls övertygad.
Självklart smatter och knastrar det alltid lite extra i fogar och husknutar när jag är ensam hemma, så för att få någon sömn överhuvudtaget har jag ändå tvingats bli bättre på att lugna mina nerver med att jag inte kommer att bli mördad av de där ljuden eftersom det inte finns några spöken. När denna logik inte helt har hjälpt så har jag torrt konstaterat att om jag nu blir mördad av ett spöke så får jag i alla fall lämna jordelivet med ett ”vad var det jag sa?” och det är trots allt inte helt illa.

Men så är jag ensam hemma en kväll och går in på toaletten för att tvätta bort sminket och då hör jag på allvar steg i hallen. Det här ljudet kan inte härledas till knakande knutar eller brummande frysar, det är på allvar fotsteg. Jag får panikångest, flyger mot låset och vrider om det, fan, nu har den som stegen tillhör fattat att jag är här inne och det dröjer bara sekunder innan hen har brutit sig in. Jag försöker lugna mig med att jag kan ha hört fel, inbillat mig kanske, men då trampar det igen. Helvete och jag som inte tog med mig telefonen in på toa, varför gjorde jag inte det? Min puls slår så fort så fort och jag känner mig förbannad för att jag kommer att knivmördas den här kvällen. Så här i efterhand kan jag känna mig lite besviken på mig själv, jag menar med tanke på hur mycket jag tränat det senaste så borde jag väl åtminstone kunnat  få in en karatespark och sedan försökt springa. Men nej, i det här skarpa läget ger min hjärna upp, jag har ingen tro på mig själv, kan inte räkna ut en lämplig flyktplan och jag ser inte att mobiltelefonen ligger framför mig. Då hör jag stegen igen, men nu i en ojämn, orytmisk smattrande takt. Har hen börjat dansa ute i hallen? Är det en slags segerdans? Jag har alltså att göra med en sjuk psykotisk seriemördare som har förstått han hen har en försvarslös liten klenis att göra med denna afton och att det kommer bli en såpass lätt match att oskadliggöra och skära itu denna lilla harkrank att hen tar ut segerdansen i förskott. Nej fy fan vad drygt, vilket ovärdigt avslut. Det smattrar till igen. Min hjärna börjar återvända. Är det verkligen en dansande psykotisk seriemördare utanför min toalettdörr eller kan det möjligtvis vara något annat? Du-dunk, du-dunk, du-dunk slår mitt hjärta och pulsen rusar. Jag blir förbannad, varför skulle sambon lämna mig ensam just idag? Får syn på telefonen, ska jag ringa 112? Det smattrar.  Och säga vaddå? Hej, jag tror att det är en psykotisk seriemördare som dansar schottis utanför min badrumsdörr, är ni snälla och skickar upp ett par poliser? De kommer ju tro att jag har knarkat. Jag måste faktiskt ta reda på vad det är som låter, kanske kan jag fly ut genom ytterdörren. Jag greppar telefonen hårt, slänger upp toalettdörren, ser mig om, flämtar. Köksfönstret står vidöppet och där, på nästa innergård är det någon som smäller fyrverkerier. Fy fan för dem.

Kommentera

Your email address will not be published. Please enter your name, email and a comment.


*